orättvist
Tänk vad allt är orättvist egentligen, men tyvärr är det tydligen så det ska vara eller? Man säger ju att "världen är inte rättvis", nej tack jag märker det. Varje dag möts man av nya orättvisor på ett eller annat sätt. Människor som hela tiden råkar ut för alla olyckor medans andra inte råkar ut för något. Barn som får uppleva misshandel och andra får både kärlek och allt de pekar på. Sen finns det ju dem som får allt de pekar på, men skulle få byta allt mot riktigt ömhet och kärlek. Så på ett eller annat sätt dyker det upp orättvisor. I skolan möts man hela tiden vissa får bättre betyg än vad de förtjänar, folk blir populära medans andra får under sina skolår aldrig synas och inte tillhöra dem med många kompisar.
Jag ska väl själv inte klaga så mycket så det låter överdrivet, jag har mina vänner som gör mig hel, jag har en familj som jag älskar, skolan funkar och ja allt är helt enkelt okej. Som sagt allt kan alltid bli bättre men det är inte så odugligt att jag inte klarar av det.
Orättvisa i kärlek är nog den som gnager hos mig nu, eller vad vet jag kanske finns värre? Kärlek från vänner och familj får jag så mycket att jag blir överdoserad, dock på ett helt underbart och alldeles perfekt sätt, klagar inte för en sekund. Men att känna den där pirrande känslan i magen och få riktiga fjärilar i magen det saknar jag. En saknad som nästan gnager lite men det kommer nog när det faller sig bäst in. Jag söker inte det perfekta bara en känsla som känns långt borta.
Jag vill ägna en tanke och några rader till dem som förlorat någon genom att den begått självmord. Att mista någon på det sättet måste vara som att mista en del av sig själv. Jag menar klart att man mister en del av sig själv när vem som helst dör som står än nära. Men just vid självmord känns det i alla fall som jag skulle fått den gnagande känslan att man varit otillräcklig, att personen som begått självmord hade behövt mer hjälp, att hoppet kanske hade funnits men utan hjälp fungerade det inte. Där ser jag en tydlig orättvisa, det är så orättvist att vissa människor har det så problematiskt att det känner att de är tvunga att begå självmord. Jag ryser i hela kroppen bara jag tänker på att det egentligen är så. Så frunktansvärt hemskt att det inte går att beskriva med ord. Jag har själv haft turen på min sida och inte behövt känna otillräckligheten av att någon i min närheten varit så olycklig att den inte stått ut och jag kan absolut inte säga att jag vet hur det känns för jag har inte den blekaste, det ända jag kan säga är att tankarna får mig att rysa.
Så utav detta kan jag nog få ur mig, vi måste vara mer rättvisa mot oss själva, gäller nog ibland tjejer lite mer med tanke på alla skönhetsideal och allt som hör till. Men även till killar där pressen kanske ligger i sport, vem som haft flest och snyggast tjejer osv. Vi måste börja ta hand om varandra mer, för nu har självmorden ökat mer och mer. Frågorna som ställs varje dag varför och vad ska vi göra? Kanske ska man ställa dem till sig själv och börja från egna krafter göra små, ytterst små positiva saker som piggar upp varenda människa på ett eller annat sätt. Men vad vet jag!?
Jag ska väl själv inte klaga så mycket så det låter överdrivet, jag har mina vänner som gör mig hel, jag har en familj som jag älskar, skolan funkar och ja allt är helt enkelt okej. Som sagt allt kan alltid bli bättre men det är inte så odugligt att jag inte klarar av det.
Orättvisa i kärlek är nog den som gnager hos mig nu, eller vad vet jag kanske finns värre? Kärlek från vänner och familj får jag så mycket att jag blir överdoserad, dock på ett helt underbart och alldeles perfekt sätt, klagar inte för en sekund. Men att känna den där pirrande känslan i magen och få riktiga fjärilar i magen det saknar jag. En saknad som nästan gnager lite men det kommer nog när det faller sig bäst in. Jag söker inte det perfekta bara en känsla som känns långt borta.
Jag vill ägna en tanke och några rader till dem som förlorat någon genom att den begått självmord. Att mista någon på det sättet måste vara som att mista en del av sig själv. Jag menar klart att man mister en del av sig själv när vem som helst dör som står än nära. Men just vid självmord känns det i alla fall som jag skulle fått den gnagande känslan att man varit otillräcklig, att personen som begått självmord hade behövt mer hjälp, att hoppet kanske hade funnits men utan hjälp fungerade det inte. Där ser jag en tydlig orättvisa, det är så orättvist att vissa människor har det så problematiskt att det känner att de är tvunga att begå självmord. Jag ryser i hela kroppen bara jag tänker på att det egentligen är så. Så frunktansvärt hemskt att det inte går att beskriva med ord. Jag har själv haft turen på min sida och inte behövt känna otillräckligheten av att någon i min närheten varit så olycklig att den inte stått ut och jag kan absolut inte säga att jag vet hur det känns för jag har inte den blekaste, det ända jag kan säga är att tankarna får mig att rysa.
Så utav detta kan jag nog få ur mig, vi måste vara mer rättvisa mot oss själva, gäller nog ibland tjejer lite mer med tanke på alla skönhetsideal och allt som hör till. Men även till killar där pressen kanske ligger i sport, vem som haft flest och snyggast tjejer osv. Vi måste börja ta hand om varandra mer, för nu har självmorden ökat mer och mer. Frågorna som ställs varje dag varför och vad ska vi göra? Kanske ska man ställa dem till sig själv och börja från egna krafter göra små, ytterst små positiva saker som piggar upp varenda människa på ett eller annat sätt. Men vad vet jag!?
Kommentarer
Trackback
