Det unika
Varför ger man konstiga blickar och varför får man ta emot konstiga blickar? Jag kan nog säga att nästan alla har gett någon en konstig blick och fått ta emot en konstig blick. Jag erkänner jag tillhör en av dem som både gett och tagit emot. Men varför gör man det egentligen? Så onödigt, alla är ju unika sägs det och jag tror på det.
Alla har sin egna lilla detalj som är alldeles perfekt hos just den personen. Man kan inte begära att personer ska vara perfekta för det går inte, jag är det inte, du är det inte, dom där borta är det inte heller. Ingen är det. Så varför låtsas att det går, när ingen kan bli perfekt. Varför inte bara ta vara på de små unika sakerna som finns hos varje person? Låta alla få känna att de på ett eller annat sätt är unika.
orättvist
Jag ska väl själv inte klaga så mycket så det låter överdrivet, jag har mina vänner som gör mig hel, jag har en familj som jag älskar, skolan funkar och ja allt är helt enkelt okej. Som sagt allt kan alltid bli bättre men det är inte så odugligt att jag inte klarar av det.
Orättvisa i kärlek är nog den som gnager hos mig nu, eller vad vet jag kanske finns värre? Kärlek från vänner och familj får jag så mycket att jag blir överdoserad, dock på ett helt underbart och alldeles perfekt sätt, klagar inte för en sekund. Men att känna den där pirrande känslan i magen och få riktiga fjärilar i magen det saknar jag. En saknad som nästan gnager lite men det kommer nog när det faller sig bäst in. Jag söker inte det perfekta bara en känsla som känns långt borta.
Jag vill ägna en tanke och några rader till dem som förlorat någon genom att den begått självmord. Att mista någon på det sättet måste vara som att mista en del av sig själv. Jag menar klart att man mister en del av sig själv när vem som helst dör som står än nära. Men just vid självmord känns det i alla fall som jag skulle fått den gnagande känslan att man varit otillräcklig, att personen som begått självmord hade behövt mer hjälp, att hoppet kanske hade funnits men utan hjälp fungerade det inte. Där ser jag en tydlig orättvisa, det är så orättvist att vissa människor har det så problematiskt att det känner att de är tvunga att begå självmord. Jag ryser i hela kroppen bara jag tänker på att det egentligen är så. Så frunktansvärt hemskt att det inte går att beskriva med ord. Jag har själv haft turen på min sida och inte behövt känna otillräckligheten av att någon i min närheten varit så olycklig att den inte stått ut och jag kan absolut inte säga att jag vet hur det känns för jag har inte den blekaste, det ända jag kan säga är att tankarna får mig att rysa.
Så utav detta kan jag nog få ur mig, vi måste vara mer rättvisa mot oss själva, gäller nog ibland tjejer lite mer med tanke på alla skönhetsideal och allt som hör till. Men även till killar där pressen kanske ligger i sport, vem som haft flest och snyggast tjejer osv. Vi måste börja ta hand om varandra mer, för nu har självmorden ökat mer och mer. Frågorna som ställs varje dag varför och vad ska vi göra? Kanske ska man ställa dem till sig själv och börja från egna krafter göra små, ytterst små positiva saker som piggar upp varenda människa på ett eller annat sätt. Men vad vet jag!?
17/10
Ordet förvirrad förklarar mig just nu i exakt. Den enda känslan jag kan få fram nu hur mycket jag än tänker och försöker är att jag är förvirrad. Vart finns svaren på det obesvarade frågorna? Hur länge krävs det att man väntar? Och vad krävs av än för att man ska kunna glömma saker man inte vill veta av mer? Saker man bara vill ha ur sig? Så många frågor och så få svar!
3/10
Långt uppehåll från skrivandet. Men får nog hoppa lite fram och tillbaka. Skolan som jag var lite orolig för är hur bra som helst trivs som en fisk i vattnet och klassen är underbar.
Men det känns dock som om jag inte hinner med, att mitt huvud ligger några steg efter allt som händer. Det har redan gått fem veckor är inne på den sjätte och jag tror aldrig det har hänt så här mycket på så kort tid. Visst mycket har varit roliga saker, men det är ändå så jag vill hinna med lite mer.
Så nu är det inte ens långt kvar till höstlovet, då får man väl ta och stanna tiden en stund så att man hinner ikapp sig själv. Annars slutar det väl i panik och frvirring till max. Men ska inte låta så negativ även om det är saker som är sega/jobbiga/tunga, så är det väldigt mycket roligt som händer.
Nu får vi se vad som händer och försöka hinna smälta allt!
Mina vänner ni är mitt allt! Utan er vore jag ingenting!