niinap

Orden tusen små bitar fick jag från boken, men de orden förklarar mig ganska bra nu. Jag känner mig som tusen små bitar splittrad och vilsen. Det förklarar mig under en ganska lång tid måste jag säga och genom att tänka kommer jag inte längre. Känns som jag stannat på ett och samma ställe och inte kommer någon vart.
Tiden den går och går men jag står kvar i väntan på bättre tider? Eller vad är det jag väntar på? Ett nytt liv? Nej inte det heller. Väntan är ett enda stort hål som står där och gapar tomt men öppet!

Att dö är det egentligen så hemskt? Är det något man ska vara rädd för eller är det bara något som ska få komma naturligt? Jag tror mina tankar strävar mot det naturliga, varför var rädd för något som kommer hända alla? Det jag är rädd för är att jag dör för ung och gå miste om saker i livet som är värda att leva för. För varför dö när man har över halva livet kvar? Tänk om man skulle begå sjölvmord hur många som skulle bli sårad och vilka stora frågetecken som skulle dyka upp. Tycker det är så hemskt när man läser i tidningen "16 årig tjej/kille begick självmord i natt" att så unga liv ska gå till spillo. De kanske gick till spillo på grund av oss, omvärlden som vägrade öppna ögonen och se att de inte mådde bra och att de inte kände att det fanns något att leva för. Tyvärr är sanningen så hård och den gör så ont.